Jag har letat efter andra som bloggar om endometrios, precis som jag, för jag tycker det är intressant att se hur andra klarar av sin situation. Igår hittade jag en jättefin blogg som påminner om min egen på nått sätt. En liknande situation. Inte för att det är "kul" på något sätt, men jag blev ändå glad att se att det är fler som lever i en liknande situation. Att man inte är ensam. Att man inte inbillar sig... Ibland, mellan läkarbesök, kontakter med Försäkringskassan, försöken att klara av sitt jobb, känns det ju faktiskt så. Som att man bara gnäller. En besvärlig djävel...
Jag vet ju innerst inne att det inte är så. Men eftersom endometrios är den komplexa sjukdom den är, och läkare ibland tenderar att bemöta oss endometriossjuka därefter så är det lätt att man känner sig så. Besvärlig. Gnällig. Jag har ett par ggr fått frågan:
-Är du deprimerad? (p.ga de kroniska smärtorna då)
Nej. Jag är inte deprimerad! Jag har ont!
Jag är frustrerad. Irriterad. Arg.
På bemötandet från vissa läkare. Att man inte tas på allvar. Bristen på empati.
Men jag är inte deprimerad. Jag vill inte äta "lyckopiller" som en läkare föreslog.
Det är inte huvudet det är fel på... Det är magen.
Jaja.. som vanligt tappar jag tråden...
Bloggen, som jag inledde med att skriva om, här kommer den:
1 kommentar:
Du är nu en länk från mig och jag såg att jag är en länk hos dig! Vet precis hur du menar. Det är "kul" att se att man inte är ensam i denna sjukdom, men det är inte kul... Ja du förstår hur jag menar *ler*
Kram
Skicka en kommentar