Läste någonstans att det i snitt tar 9 år för oss kvinnor med endometrios att få en diagnos. Skrämmande! Detta innebär 9 års lidande innan man får svar på varför man har ont. Varför man har konstiga blödningar. Svullen mage. Och så vidare och så vidare. Vad är det som gör detta? Är vi kvinnor så dåliga på att ställa krav? Låter vi oss tystas av kommentarer som "lite mensvärk får man räkna med"?
Eller är det så illa att vi inte fattar att vi har för ont? Lite värk är ju normalt, men inte att svimma och spy vid varje mens. Jag hade nog tur i oturen just vad det gäller diagnos. Jag hade ätit p-piller i flera år och inte haft några större problem. Utom vid just mens då. Det var det klassiska: svimmade och spydde. Käkade värktabletter. Men det trodde jag ju var normalt. När jag slutade med p-pillrena blev min mens genast oregelbunden. Något den aldrig varit förut. Det var första varningstecknet. Sen efter någon månad fick jag en så stor blödning att jag åkte in akut. Vid ultraljudet hittades 3 stora chokladscystor och läkaren sa redan då att det var endometrios. Så för mig gick det snabbt. 3 månader senare opererades jag. Skulle kunna skriva massor om hur jag blev behandlad då allt detta skedde med dålig/felaktig information. Likgiltiga läkare och så vidare, men jag orkar inte idag. Det får bli en annan dag. Vad jag ville skriva om idag var just diagnoser, eller kanske bristen på dom... Delta gärna i undersökningen som finns i textfältet till höger, på hur lång tid det tog för dig att få din diagnos. Den största frågan jag ställer mig är: Varför tar det så lång tid för rätt diagnos? Symptomen är ofta ganska tydliga. Varför ställer sig inte gynekologen frågan: Kan denna kvinna ha endometrios? Det är ju en hyfsat vanlig sjukdom. Ungefär var 15:e kvinna drabbas. Hur kommer det sig att de istället år efter år skickar hem kvinnor med recept på värktabletter och tips att använda glidmedel vid samlagsproblem. Okunskap? Likgiltighet? Kanske en kombination av de båda?
Eller är det så illa att vi inte fattar att vi har för ont? Lite värk är ju normalt, men inte att svimma och spy vid varje mens. Jag hade nog tur i oturen just vad det gäller diagnos. Jag hade ätit p-piller i flera år och inte haft några större problem. Utom vid just mens då. Det var det klassiska: svimmade och spydde. Käkade värktabletter. Men det trodde jag ju var normalt. När jag slutade med p-pillrena blev min mens genast oregelbunden. Något den aldrig varit förut. Det var första varningstecknet. Sen efter någon månad fick jag en så stor blödning att jag åkte in akut. Vid ultraljudet hittades 3 stora chokladscystor och läkaren sa redan då att det var endometrios. Så för mig gick det snabbt. 3 månader senare opererades jag. Skulle kunna skriva massor om hur jag blev behandlad då allt detta skedde med dålig/felaktig information. Likgiltiga läkare och så vidare, men jag orkar inte idag. Det får bli en annan dag. Vad jag ville skriva om idag var just diagnoser, eller kanske bristen på dom... Delta gärna i undersökningen som finns i textfältet till höger, på hur lång tid det tog för dig att få din diagnos. Den största frågan jag ställer mig är: Varför tar det så lång tid för rätt diagnos? Symptomen är ofta ganska tydliga. Varför ställer sig inte gynekologen frågan: Kan denna kvinna ha endometrios? Det är ju en hyfsat vanlig sjukdom. Ungefär var 15:e kvinna drabbas. Hur kommer det sig att de istället år efter år skickar hem kvinnor med recept på värktabletter och tips att använda glidmedel vid samlagsproblem. Okunskap? Likgiltighet? Kanske en kombination av de båda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar