Endometriossmärtorna är på väg tillbaka...

med stormsteg. Jag vet inte om det stämmer att man påverkas av stress men det verkar inte bättre. Nu närmar sig ju slutet på semestern och jag inser hur jävla jobbigt det kommer att bli igen. Slut på det roliga. Slut på att orka något annat än vara på jobbet. Nu stundar 11 månaders total isolering. Bara umgås med arbetskamrater. Inget ont i det men man mår ju bättre om man träffar lite folk utanför jobbet emellanåt. Men jag vet hur det blir. Halvvägs genom arbetsdagen kan jag ha storslagna planer på vad jag ska göra när jag kommer hem, men när jag väl är hemma är jag så slut att jag inte orkar. Jag har haft ont av och till de sista 2 veckorna nu. Av innebär i och för sig också smärtor eftersom jag alltid känner av värken. Men det är i alla fall lite bättre emellanåt. Men numera vaknar jag på nätterna av smärtor o.s.v.
Trodde nästan att jag var på väg att bli bättre ett tag, men hej vad jag bedrog mig!

Håller jag på att bli deprimerad? (del 2)

Jag fortsätter mitt gnäll idag. Blev inte riktigt klar igår. Har fortfarande värk och allt känns piss. En veckas semester kvar som slutar i bingen. Känns som att jag inte hunnit utnyttja mer än hälften av semestern till det jag ville. En nära vän till mig har ledigt v 44. Kanske kan jag tvinga med henne på en veckas semester då? Eller i alla fall en weekend? Känns som att jag måste ha något att se fram emot om jag ska orka ta mig igenom dessa arbetsveckor i vinter. Kanske man kan hitta en billig sista-minutenresa? Skulle vara skönt med lite sol. Sol och värme har alltid hjälpt mot värken. Vintrarna är ett helvete. När jag blir blöt och kall på jobbet (och det bli man alltid) så gör det ännu mer ont. Tyvärr har jag ju ingen mer semester att ta ut så det får bli tjänstledigt då. Tur att man är en liten hamster och duktig på att knåpa ihop ekonomin. Dessutom gör jag inte av med så mycket pengar när jag jobbar eftersom jag aldrig orkar med några utsvävningar efter jobbet. Det finns visst "fördelar" med att vara sjuk :-D
Sen om jag dessutom klarar av mitt "neverending" projekt att sluta röka så kommer jag att bli skittät. Nåja, lite mer pengar spar man ju i alla fall. Nu ska jag leta solresor. Tipsa gärna om ditt bästa vinterresmål. Måste vara varmt och soligt!

Håller jag på att drabbas av en depression?

Ja, man kan ju undra. Under de 4 år jag har försökt få hjälp mot mina endometriossmärtor så har de flesta läkares favoritfråga varit:


-Känner du dig deprimerad?


Nej, det har jag inte gjort. Men till slut så. Äntligen har de lyckats få mig dit. Jag gissar att det blir så till slut. När värken inte kan botas och man bara bemöts av en massa kvasifrågor och oförstående. När man till slut ger upp. Tvingas inse att läkarna inte har något vidare intresse att hjälpa dig, än mindre förstå dig, utan mest tycker att du är besvärlig och vill ha dig därifrån. Så lösningen heter värktabletter.

Tänk dig att du vaknar en natt med huvudvärk. Riktigt sprängande huvudvärk. Jobbigt va? Du tar en tablett och sover en stund till. Vaknar och huvudvärken är kvar. Usch. Väckarklockan ringer och du går upp. Huvudvärken är kvar. Du ringer jobbet och sjukanmäler dig, tar en tablett till och somnar om. När du vaknar sent på kvällen är huvudvärken kvar. Nu börjar det bli riktigt jobbigt... När det gått en vecka är den fortfarande kvar i oförminskad styrka. Så du går till vårdcentralen, du kan inte jobba med denna sprängande huvudvärk, det känns som om du är på väg att få permanenta hjärnskador. Läkaren skriver ut ett par starka tabletter och skickar hem dig. Måndagen närmar sig och du inser att du måste gå och jobba ändå. Nu har du så ont i huvudet att du kräks... På söndagkvällen ger värken äntligen med sig! Skönt tänker du och somnar, utmattad. När du vaknar på måndagen är värken tillbaka igen - värre än någonsin. Du släpar dig till jobbet. Lyckas på något sätt ta dig igenom arbetsdagen. När du kommer hem somnar du direkt. Utmattad. Du vaknar mitt i natten. Hungrig. Inser att du aldrig hann få i dig nån mat när du kom hem efter jobbet. Men kylskåpet gapar tomt, eftersom du inte orkade handla på vägen hem. Du bestämmer dig för att handla lite mat efter jobbet imorgon när du går hem. Om du orkar...


4 år senare har du fortfarande huvudvärk. Läkarna har fortfarande inte hittat nån medicin som tar död på värken. Ibland har du bara en lättare molande värk, ibland känns det som Djävulen själv sitter inne i skallen och bankar med sin hammare. Men du blir alltjämt ignorerad av läkarna. Tabletter, och frågor om ifall du känner dig deprimerad? På smärtkliniken där de verkligen "tar tag i värkproblematik och utrededer" får du till sist höra:


- Ja, du får nog lära dig leva med smärtan..

Din man börjar tröttna på ditt ständiga pipande om att du har ont i huvudet, det gör föresten dina vänner också. Så du biter ihop och låtsas som att allt är bra igen. Jobbar på som vanligt. Ökar på dosen av värktabletter. Börjar sporta. Biter ihop. Bestämmer dig för att orka ännu mer. Bli en ubermänniska. Du har ju inte ont. Du har ju fått tabletter. Enligt läkarna är det ju bara en vanlig huvudvärk. Du gasar på - full fart. Rakt in, rakt in... i väggen?

Plötsligt märker du att du inte riktigt kan ta till dig det läkarna säger när de pratar om hur du ska förhålla dig till din "värkproblematik". Plötsligt när du sitter där känner du hur det kokar i skallen på dig när du tvingas lyssna på deras rappakalja om och om igen. Du har ju hört det förut.


Till ingen nytta. Värken är kvar och du tvingas fortfarande upp klockan 5 om morgnarna för att släpa dig till jobbet. Det sociala livet ligger på is. Du orkar inte. Kanske nån väninna kan komma på besök medans du ligger nerbäddad i soffan? (Hur kul är det) Samlivet ska vi bara inte tala om... (enligt läkaren kan du ta dubbel dos värktabletter innan samlag - låter väl käckt)


Du gör bara det nödvändigaste (läs: det du tvingas till för överlevnad)

Jobbar
Städar
Tvättar
Lagar mat/diskar
Betalar räkningar

Däremellan så antingen ligger du och försöker vila bort din huvudvärk eller så sover du...

Ja, vad tror ni? Kan man bli deprimerad om livet plötsligt ser ut så här?


Jag har haft semester ett par veckor nu, och plötsligt orkar jag göra allt det där som jag inte orkar när jag jobbar. Umgås med vänner, åka in till stan och shoppa, laga mat, bada, sola. Fördelen med semester är att det gör inget om jag blir trött och får ont. Jag kan vila när jag vill. När jag dessutom inte slavar 8 timmar om dagen så har jag haft mindre ont. Men nu närmar det sig sitt slut... In i gruvan igen. Stick huvudet i sanden. Nu ska jag leva i mörker 11 månader tills nästa semester. Är jag på väg att bli deprimerad?

Ja, jag tror det...

*vågar knappt publicera detta gnäll, men gör det ändå*
:-D

Vad är det för fel på folk...

kan man ju undra...

Har en annons ute angående en motorcykel till salu. Hittills har jag fått 2 svar...

Ena killen har svarat och berättar att han redan har köpt en hoj, men är intresserad av hur vissa detaljer på min funkar?

Nästa frågar om jag vill byta hojen mot en bil fastän det klart och tydligt står: inga byten.

*Grrr*

Varje gång det kommer ett mail hoppas man ju i sin enfald att det ska vara nån som är intresserad av det som står i annonsen...

Är detta ett vanligt fenomen tro? Kanske kommer det snart riktigt knäppa mail? :-o

Så... vill du köpa en hoj?

Hör av dig!

Annars, lämna mig i fred! :-D

Äntligen...

är jag klar med allt pappersarbete som det inneburit att ansöka om mitt högriskskydd! Var på jobbet igår och lämnade in de sista papprena så chefen kunde skriva under. Ringde även FK och dubbelkollade så att jag är säker på att jag gjort rätt. Hon som har hand om mitt ärende var väldigt trevlig och vi pratade en hel del. Det framkom då att en av hennes väninnor har endometrios, så hon var väl insatt i vad det innebar. Snacka om flax! Skönt att man har fått en handläggare som faktiskt vet vad det är man lider av. Kanske blir lite lättare då? Man kan ju alltid hoppas! För er som läser min blogg och undrar över vad högriskydd innebär, eller själva funderar på att ansöka efter min inspirerande (?) story om hur "enkelt" det är kan ni titta närmare på informationen som finns här: http://www.forsakringskassan.se/fakta/sarskilt_hogrisk/?page=/privatpers/funktionshi

Nu gäller det bara att man får ansökan godkänd också. Skulle ju kännas trevligt efter att man har hållit på med det här sen den 22:a maj. Man kan ju få avslag...

*Håll tummarna*

Har ni frågor angående detta så svarar jag gärna efter förmåga.

:-)

Vem läser min blogg...

undrar man ju ibland. Jag kan ju se på besöksräknaren att folk är inne här och läser varje dag, men det är dåligt med kommentarer tyvärr... :-p
Var inte så rädda för att kommentera, det är bara kul att se att någon varit här. Är du lite smart kan du ju samtidigt göra lite reklam för din egen blogg (om du har någon) genom att länka. Så...
våga kommentera!

Döm om min...

förvåning när jag sitter i telefonkö till försäkringskassan så kommer posten neddimpandes. Jag ser direkt kuvertet - det är från FK! Så jag slapp vänta. Igen. Jag slapp tjata. Igen. Nu har jag postat papprena som min läkare skall fylla i för att jag ska kunna få mitt högriskskydd godkänt. Får se hur lång tid det tar innan något händer denna gång.

Semesterdagarna...

rusar iväg och jag har fortfarande inte fått de papper från FK som de påstår att de skickade den 23:e juli. Skandal. Hade hoppats på att lyckas få åtminstone ansökan om högkostnadsskyddet klar under semestern, men det verkar lönlöst. Hur svårt kan det vara att skicka ett papper? Att man ska behöva ligga på hela tiden och ringa dom så fort man gör ett moment i sin ansökan för att dubbelkolla att de verkligen gör sin del av vad de ska känns som ett hån med tanke på deras krav på motprestationer. Jag har nu på min semester tvingats ringa till dom minst 5 ggr (med telefonköer och allt vad det innebär) + plus att jag har varit tvungen att gå upp på jobbet 2 ggr för att få papper som tydligen behövs för "kompletterande uppgifter" som inte nämndes från start. Och ännu har de inte lyckats få fram det där jävla papperet! Vilket alltså innebär ytterligare telefonsamtal och telefonköer innan jag kan koppla av. Sen ska man bara vänta på att få ansökan avslagen...

Hur fan ska man lyckas ringa dom igen och hålla en trevlig ton? Om jag säger det jag egentligen vill säga kanske jag får en jättelång semester...

*Man måste vara frisk för att orka vara sjuk*

Jag kan inte mer än...

förklara hur jag känt och om jag är den felande be om ursäkt. Tänker på dig, men tänker inte störa dig när du tänker ;-)