Jag har blivit sjukskriven...

av läkaren jag var hos. Han remitterade mig även till en av de bästa gynekologer han känner till, vad nu det innebär... Han tyckte att det kunde vara bra för mig att komma till en gyn som ser på mig med nya friska ögon, som han sa. Det känns som en bra ide. Det lustiga var att han var chockad över hur mitt liv och min livssituation såg ut: Sådär kan du ju inte leva? Jag påtalade att såhär ser livet ut för många endometriospatienter. Han hade svårt att tro mig: Ja men du har ju väldigt allvarlig endometrios och svåra symptom. När jag förklarade att jag knappast tillhör de som har det värst verkade det som att han hade svårt att tro på mig. Svårt att tro på att det finns de som har det ännu värre.

Är vi tjejer verkligen så osynliga? Är vi verkligen så dåliga på att göra oss och våra smärtor och problem hörda? Jag sa åt honom att om han verkligen är intresserad av att se hur många liv som förstörs på grund av endometrios så kunde han ta sig en titt på nätet. På nätet känns det som att man hittar sanningen om hur våra liv kan se ut. Nåja... I vilket fall som helst så fick jag en "frist" på 3 veckor i och med sjukskrivningen. Detta förändrar egentligen ingenting, men jag hinner i alla fall få lite saker gjort, samla mig och tänka.

Det mesta börjar förr eller senare släpa efter när orken tryter. Städning, tvätt, samtal som måste ringas läggs på hög. Nu hinner jag organisera om lite. Sen är ju så klart nästa orosmoln att Försäkringskassans "förtroendeläkare" avslår sjukintyget. Men det får man ta då. Nu ska jag dricka morgonkaffet och njuta av att för första gången på 5 år ha träffat en läkare som lyssnat på mig. Ajöss!