Var just och fikade med en väninna. Känns skönt att få prata av sig lite oro. Skulle ringa sjukhuset men glömde/hann inte från jobbet i fredags, så det står först på listan över saker att göra på måndag. Jäkla telefontider! Meningen med att byta läkare var ju att det skulle gå snabbare men med den här handläggningstiden är det snart uppe i 3 veckor i alla fall. Vet inte hur jag ska göra med läkarbesöket dock. Känner mig skitnervös och funderar på att be nån vän följa med. Har inte ens orkat berätta för mina föräldrar att mitt cellprov tydligen är åt helvete. De oroar sig nog för endometriosen. Vill inte lägga ytterligare börda på dom. Ibland när jag inte hört av mig på ett par dagar blir de ifrån sig av oro att det hänt nåt. Jag har försökt förklara att det inte är farligt. Att det "bara" gör ont. Men min stackars far är duktig på att måla upp skräckscenarion:

-Jamen tänk om du svimmar då?

-Men det är ju inte farligt.

-Jo men du kan ju slå skallen i badkarskanten när du ramlar...