Läkare... Det där med att man behöver psykologhjälp verkar de gilla att hävda.
SJÄLVKLART kan man bli deprimerad av långvarig smärta men när de använder "vill du träffa en psykolog kanske?" som en lösning på problemet blir man ju vansinnig. Jag har ont! Problemet sitter inte i mitt psyke. Jag har fått frågan ett flertal gånger. Är du deprimerad? Känner du dig nere? Har du någon att prata om smärtorna med? Då jag ännu inte har fått adekvat hjälp mot smärtorna känns det som att man är livrädd för att vända sig till en psykolog och hamna i "psyksvängen". Om de inte tar ens smärtor på allvar som det är nu kommer de då att göra det om man"erkänner" att man är deprimerad? Då kan de ju verkligen hävda att problemet sitter i skallen och inte i kroppen...
Kanske fördomsfullt att tänka så men det är hur jag känner.
Dessutom anser jag mig inte deprimerad.
Förbannad? Ja. Frustrerad? Ja. Deprimerad? Nej, inte nämnvärt...
Lite rörigt inlägg kanske? Sorry
2 kommentarer:
Tack för ditt stöd. Tänk att sjukdommen ska få ta så mycket av ens vardag...
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått just den samma frågan som du. Är du deprimerad..! Irriterande. Frustrerande och inte minst kränkande.
Kämpa på!
ps, tack för ditt tidigare råd om kost. Kanske ska prova mig på light versionen. Min endosjuka mamma äter den fullt ut. Hon är jättenöjd.
Haha känner igen det där, jag har fått höra att jag inbilliar mig, att jag är gravid(hur de nu kunde få det till att jag skulle vara gravid?) och att det är OMÖJLIGT att jag har så ont som jag sagt att jag har, och sist men inte minst; "Du kanske borde gå till en psykolog?" eller "hur har du det hemma?".
Tillslut hamnade jag hos en privat gynekolog så äntligen får jag gå på utredning!
Skicka en kommentar