Det slog mig just...

hur jävla sårbar och ensam jag är egentligen. Om jag blir riktigt sjuk nån dag, eller ännu värre - natt. Vem ringer jag? Har egentligen ingen som jag känner mig bekväm med att ringa och väcka mitt i natten och be om skjuts in till akuten. Eller ens nån som jag är säker på skulle svara om jag ringde mitt i natten. Vad gör man? Ringer ambulans? Här där jag bor känns det som resursslöseri. Jag är ju inte 50, man och lider av bukfetma. (=stereotypen på hjärtinfarktsoffer:-))
Tack gode gud för visakortet :-D Det sviker i alla fall inte. Så med andra ord: taxi - lösningen på det mesta. Man får väl ta med sig en spypåse helt enkelt.
Visserligen dör man ju inte av den här sjukdomen även om det känns som det. Har börjat få fler och fler smärtattacker runt cystan de senaste dagarna. Vid ultraljudsundersökningen stod han och pressade mot cystan (för att den skulle synas bättre antar jag).
Det gjorde skitont. Hade sjukt ont direkt efteråt. Och har haft ont sen dess i omgångar nu. Jag tror absolut inte att jag kommer att kunna avvakta 3 månader och se hur det går som doktorn jag senast var hos sa att jag skulle göra. Jag tror att den kommer att växa och spricka i så fall. Tycker jag känner igen känslan från senast. Skönt att jag har ny läkartid på måndag.