Håller jag på att drabbas av en depression?

Ja, man kan ju undra. Under de 4 år jag har försökt få hjälp mot mina endometriossmärtor så har de flesta läkares favoritfråga varit:


-Känner du dig deprimerad?


Nej, det har jag inte gjort. Men till slut så. Äntligen har de lyckats få mig dit. Jag gissar att det blir så till slut. När värken inte kan botas och man bara bemöts av en massa kvasifrågor och oförstående. När man till slut ger upp. Tvingas inse att läkarna inte har något vidare intresse att hjälpa dig, än mindre förstå dig, utan mest tycker att du är besvärlig och vill ha dig därifrån. Så lösningen heter värktabletter.

Tänk dig att du vaknar en natt med huvudvärk. Riktigt sprängande huvudvärk. Jobbigt va? Du tar en tablett och sover en stund till. Vaknar och huvudvärken är kvar. Usch. Väckarklockan ringer och du går upp. Huvudvärken är kvar. Du ringer jobbet och sjukanmäler dig, tar en tablett till och somnar om. När du vaknar sent på kvällen är huvudvärken kvar. Nu börjar det bli riktigt jobbigt... När det gått en vecka är den fortfarande kvar i oförminskad styrka. Så du går till vårdcentralen, du kan inte jobba med denna sprängande huvudvärk, det känns som om du är på väg att få permanenta hjärnskador. Läkaren skriver ut ett par starka tabletter och skickar hem dig. Måndagen närmar sig och du inser att du måste gå och jobba ändå. Nu har du så ont i huvudet att du kräks... På söndagkvällen ger värken äntligen med sig! Skönt tänker du och somnar, utmattad. När du vaknar på måndagen är värken tillbaka igen - värre än någonsin. Du släpar dig till jobbet. Lyckas på något sätt ta dig igenom arbetsdagen. När du kommer hem somnar du direkt. Utmattad. Du vaknar mitt i natten. Hungrig. Inser att du aldrig hann få i dig nån mat när du kom hem efter jobbet. Men kylskåpet gapar tomt, eftersom du inte orkade handla på vägen hem. Du bestämmer dig för att handla lite mat efter jobbet imorgon när du går hem. Om du orkar...


4 år senare har du fortfarande huvudvärk. Läkarna har fortfarande inte hittat nån medicin som tar död på värken. Ibland har du bara en lättare molande värk, ibland känns det som Djävulen själv sitter inne i skallen och bankar med sin hammare. Men du blir alltjämt ignorerad av läkarna. Tabletter, och frågor om ifall du känner dig deprimerad? På smärtkliniken där de verkligen "tar tag i värkproblematik och utrededer" får du till sist höra:


- Ja, du får nog lära dig leva med smärtan..

Din man börjar tröttna på ditt ständiga pipande om att du har ont i huvudet, det gör föresten dina vänner också. Så du biter ihop och låtsas som att allt är bra igen. Jobbar på som vanligt. Ökar på dosen av värktabletter. Börjar sporta. Biter ihop. Bestämmer dig för att orka ännu mer. Bli en ubermänniska. Du har ju inte ont. Du har ju fått tabletter. Enligt läkarna är det ju bara en vanlig huvudvärk. Du gasar på - full fart. Rakt in, rakt in... i väggen?

Plötsligt märker du att du inte riktigt kan ta till dig det läkarna säger när de pratar om hur du ska förhålla dig till din "värkproblematik". Plötsligt när du sitter där känner du hur det kokar i skallen på dig när du tvingas lyssna på deras rappakalja om och om igen. Du har ju hört det förut.


Till ingen nytta. Värken är kvar och du tvingas fortfarande upp klockan 5 om morgnarna för att släpa dig till jobbet. Det sociala livet ligger på is. Du orkar inte. Kanske nån väninna kan komma på besök medans du ligger nerbäddad i soffan? (Hur kul är det) Samlivet ska vi bara inte tala om... (enligt läkaren kan du ta dubbel dos värktabletter innan samlag - låter väl käckt)


Du gör bara det nödvändigaste (läs: det du tvingas till för överlevnad)

Jobbar
Städar
Tvättar
Lagar mat/diskar
Betalar räkningar

Däremellan så antingen ligger du och försöker vila bort din huvudvärk eller så sover du...

Ja, vad tror ni? Kan man bli deprimerad om livet plötsligt ser ut så här?


Jag har haft semester ett par veckor nu, och plötsligt orkar jag göra allt det där som jag inte orkar när jag jobbar. Umgås med vänner, åka in till stan och shoppa, laga mat, bada, sola. Fördelen med semester är att det gör inget om jag blir trött och får ont. Jag kan vila när jag vill. När jag dessutom inte slavar 8 timmar om dagen så har jag haft mindre ont. Men nu närmar det sig sitt slut... In i gruvan igen. Stick huvudet i sanden. Nu ska jag leva i mörker 11 månader tills nästa semester. Är jag på väg att bli deprimerad?

Ja, jag tror det...

*vågar knappt publicera detta gnäll, men gör det ändå*
:-D