måndag 28 april 2008

Till anonym som lämnat kommentar:


Vill bara passa på att tacka dig! Tack så jättemycket för ditt inlägg, det värmde ;-)

Hoppas att du är inne på min blogg ibland så du ser detta. Ska kolla på länkarna så fort jag får tid. Just nu är det lite körigt. Ville bara skriva ett kort inlägg och på detta sätt hoppas du får mitt tack. Och för er andra som läser min blogg: Kommentaren finns här: https://www.blogger.com/comment.g?blogID=1611752791287683409&postID=7598879970381171061

Kanske kan ni också få nytta av det som skrivs!

söndag 27 april 2008

Idag är 5:e dagen...

med minipiller. Jag ska ju som sagt äta dom i 5 veckor på prov för att se om det hjälper mot smärtan och får cystorna att lugna ner sig. Som det ser ut nu så har det gått bra, men det är nog för tidigt att säga något än. Men igår var jag faktiskt "smärtfri". Smärtfri innebär för mig att jag klarade mig utan tabletter. Riktigt smärtfri har jag inte varit på 4 år. Oavsett vad läkarna säger numera så tror jag inte riktigt på det. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få må som förr. Bara vara helt normal. Önskar det. Hoppas. Men orkar inte bygga upp några förväntningar. Nu har jag dessutom cellprovet att oroa mig för också. Det blir liksom för mycket. Men det skulle vara skönt om man slipper operationen. Oroar mig ganska mycket för biverkningar dock. Jag menar, jag har redan en hormonspiral och minipiller. Plus att jag är rökare och närmar mig 35. Plus smärtstillare som jag äter. Känns som att man proppar i kroppen allt möjligt skit. Och jag som inte ens brukade äta huvudvärkstabletter förr.

Skulle väl bara vara det som fattas. Att man åker på en propp.

*pessimist*

lördag 26 april 2008

Bytt bytt kommer aldrig mer igen...

Jag ringde min läkare på Sophiahemmet och pratade med honom häromdan. Han sa att de kunde ta över utredningen på mitt cellprov om jag såg till att min läkare skickade över journalkopior. Så i går ringde jag och bad dom skicka över kopiorna. Klockan var 9 på morgonen när jag ringde.

-Kan ni skicka över kopiorna idag?
-Njae, idag blir svårt, det är ju fredag... (jaha? jobbar ni inte då eller?)

- Nähä, men på måndag då?
- Ja, alltså vi skickar dom i början på nästa vecka...

- Ja? Måndag då?
- Det kan jag inte garantera!

-Sen undrar jag varför du vill byta läkare?
- Dom är snabbare och effektivare på Sophia...

Tvivlar på att de där jäkla journalerna ens blir skickade i "början på veckan" men jag kan ju ha fel. Vill bara få det här ur världen. När journalerna kommer in dit får jag en tid direkt. Jag vill faktiskt inte gå och oroa mig i 3 veckor extra. Sen om det är gnälligt så får det vara det.

torsdag 24 april 2008

Mindre roligt besked per telefon...

fick jag igår. Jag hade tagit ledigt från jobbet, orkade inte. Trodde i min enfald att man skulle få njuta av dagen. Men men, mitt i fikat med en väninna ringer min läkare som tagit cellprov:

-Ja, hej det är **** ***********, ditt cellprov som vi tog, jo alltså jag skulle ju ringa om det var något. Och det var det...

Jaha, det var väl bara det som fattades!?

Så nu har jag fått en ny tid bokad för nya provtagningar om c:a 3 veckor. Tankar om att endometriossjuka lättare får cancer, att jag är rökare o.s.v. dyker upp i huvudet. Klart man inte ska måla fan på väggen, men ibland blir det liksom svårt att låta bli. Tyckte beskedet om att jag hade fått nya cystor räckte, men tydligen inte. :-(

onsdag 23 april 2008

Namninsamlingen...

ligger nu väldigt nära 300 gränsen. :-)
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag såg i och för sig en liknande insamling härom dagen angående FK som var avslutad. På den fanns det 3 namn... Så på det hela taget gör vi nog ett bra jobb:-D
Hjälp till du också! Skriv under! (glöm inte att svara på bekräftelsemailet efteråt, annars kommer ditt namn inte upp på listan)
Om du inte redan länkat in insamlingen på din blogg så gör det. Maila den till alla du känner. Även om du inte själv har endometrios och vill skriva under så kan du hjälpa nån i din närhet genom att sprida den. Med tanke på att var 15:e kvinna lider av detta finns det säkert nån i din närhet som uppskattar det!

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?endometrios

måndag 21 april 2008

Vem ska man tro på, tro på...


tro på när det är så här? :-(

Var på Sophiahemmet idag. Som jag misstänkte - ny läkare - nya direktiv!

För det första har jag inte en cysta till, utan två! (blir vansinnig snart...)

Han tyckte inte att det var en bra ide att vänta 3 månader till med tanke på min historik och med hänsyn till smärtorna jag har. Så nu blir det minipiller för att se om det lugnar ner sig. Enligt honom så kan det stävja tillväxten och ta bort smärtan. Jag ska äta dom i ungefär 5 veckor sen ska jag dit på en utvärdering. Om smärtorna lugnat ner sig och jag inte har alltför mycket biverkningar så har vi lyckats. Annars blir det operation. Jag hoppas att det kommer att funka utan men det känns läskigt, nu har jag alltså både spiral och massa piller som jag ska trycka i mig. Snacka om risk för att man förvandlas till en (ännu större) tjurkärring!

söndag 20 april 2008

Gjorde just något vansinnigt?

Jag har precis skrivit ett öppet mail till en känd person i
Sverige som bloggar.
Strunt samma vem. Men en kvinna är det i alla fall.
Jag skrev ett långt mail om endometrios och vad det innebär.
Sen berättade jag om namninsamlingen...
Vad jag hoppas är att hon tar detta till sig och bloggar om det!
Jag vill att namninsamlingen ska nå ut till alla.
Och hennes blogg är STOR! I alla fall i jämförelse med min :-)
Jag vet att många med endometrios som är aktiva
på diverse endoforum osv har sett den men jag tror att det
finns så många fler som inte rör sig i de kretsarna som ännu
inte hittat fram till den.
Så nu ber jag en bön att hon orkar läsa mitt förvirrade
mail bland all annan dår-mail hon antagligen
får och väljer att stödja oss endohjältinnor.

lördag 19 april 2008

Det slog mig just...

hur jävla sårbar och ensam jag är egentligen. Om jag blir riktigt sjuk nån dag, eller ännu värre - natt. Vem ringer jag? Har egentligen ingen som jag känner mig bekväm med att ringa och väcka mitt i natten och be om skjuts in till akuten. Eller ens nån som jag är säker på skulle svara om jag ringde mitt i natten. Vad gör man? Ringer ambulans? Här där jag bor känns det som resursslöseri. Jag är ju inte 50, man och lider av bukfetma. (=stereotypen på hjärtinfarktsoffer:-))
Tack gode gud för visakortet :-D Det sviker i alla fall inte. Så med andra ord: taxi - lösningen på det mesta. Man får väl ta med sig en spypåse helt enkelt.
Visserligen dör man ju inte av den här sjukdomen även om det känns som det. Har börjat få fler och fler smärtattacker runt cystan de senaste dagarna. Vid ultraljudsundersökningen stod han och pressade mot cystan (för att den skulle synas bättre antar jag).
Det gjorde skitont. Hade sjukt ont direkt efteråt. Och har haft ont sen dess i omgångar nu. Jag tror absolut inte att jag kommer att kunna avvakta 3 månader och se hur det går som doktorn jag senast var hos sa att jag skulle göra. Jag tror att den kommer att växa och spricka i så fall. Tycker jag känner igen känslan från senast. Skönt att jag har ny läkartid på måndag.

fredag 18 april 2008

Men du ser ju frisk ut

Jag har alltid varit "hälsan själv".
Oavsett vad jag har utsatt min stackars kropp för så har den kvickt återhämtat sig. Jag minns förr om åren när man festade ordentligt. Det spelade ingen roll hur illa det var kvällen/natten innan, när jag vaknade på morgonen såg jag alltid pigg och fräsch ut. Även om jag hade huvudvärk och spydde i timmar. Jag har haft matförgiftningar, hjärnskakningar och alla möjliga jobbiga grejor men jag har alltid "sett pigg" ut. Oavsett hur jag har mått. Sen är man ju kanske en tålig jäkel också. Gör det ont? Frågar doktorn. Ont? Vad betyder det? Klart att det gör ont, men hur ont? Lite ont? Ett obehag? Jävligt ont? Jag-står-inte-ut-ont?
Det där beror nog på var man kommer ifrån. En del lär sig att man åker in till sjukhus för ett skrapsår. En del åker helst inte in alls. Min familj tillhör nog de sistnämnda. Jag minns när jag var i 4-5 års åldern och en kille på mitt dagis kasta en avbruten stolspinne i skallen på mig. Den hamna på ögonbrynet, och jag blödde som en gris :-p

Fröknarna ringde farsan och han kom farande - med tejpen i högsta hugg! Så var det med det. Tejpa ihop ungen bara. Detta är jag i och för sig honom evigt tacksam för jag slapp sy, och nåt ärr blev det inte heller. Har själv tejpat ihop 2 spräckta ögonbryn på mig själv i vuxen ålder. (Ja, jag är en riktig klantskalle:-p) Inget märkvärdigt. Bättre än att få fula ärr genom att sy det. När jag vaknade upp efter operationen så ville de inte släppa iväg mig hem på egen hand för det var "farligt". Jag ville ju bara ut därifrån (röksugen) så jag sa att nu väntar de ute på parkeringen. Sen tog jag tunnelbanan hem :-D På återbesöket frågade kirurgen om jag haft extra ont innan operationen?
- Ja, alltså ont hade jag ju men vad menar du med ont? Jag höll mig ju vid medvetande. Jobbade ju. Även om jag hade nån sorts attack som var riktigt jävlig en av dagarna...

Då säger människan: - Ja, du är ju intressant ur smärtsynpunkt. Du hade en sprucken cysta och förstörd äggstock och går och jobbar... Detta visste jag självklart inte då, trodde jag "bara" hade ont. Och det är klart att jag hade ont. Jag är ju ingen robot. Men frågan är hur ont. Det är därför jag blir vansinnig på en del människor ibland. Mötte en arbetskollega häromdan när jag var nere och handlade mat (jag har stannat hemma från jobbet en vecka) och jag vet vad jag kommer att få höra på jobbet på måndag:


Jag såg dig i centrum i fredags. Du såg ju pigg/frisk ut!


Jaså?


Enligt vems kriterier?

torsdag 17 april 2008

Sophiahemmet

Ringde som planerat Sophiahemmet i morse. Jodå, de kom ihåg mig och självklart kunde jag boka en tid...
Tvärtemot vad läkaren jag var hos igår sa. Jag betalar vanlig taxa, det går inte som privat. Fick en tid på en gång. Ska dit direkt efter helgen. Det ska bli väldigt intressant att se vad han säger. Är det ens en cysta? (jodå, det har hänt förut att de sett fel)
Kan jag vänta eller måste jag opereras direkt?
Jag hoppas ju självklart att den andra läkaren har sett fel men tyvärr känns det som att det är något fel. Skrev ju tidigare om att smärtan har ändrat karaktär. Och det har den. Det känns som att det är nåt "skit" i magen. Men men svårt att avgöra. Ont, det har man ju liksom alltid...

onsdag 16 april 2008

Samkörning?


Var just nere på apoteket för att hämta ut min medicin. Den fanns så klart inte inne. Inte gick den att beställa heller. Beställningsstopp tydligen. Varför visste farmaceuten inte. Det kan till exempel bero på att de har problem med tillverkningen, eller att de har slutat tillverka den e.t.c

Inte heller fanns den på något av de närbelägna apoteken...

När hon såg min sura min sa hon:

-Ja men det är inte lätt för läkarna att veta om något sådant hänt.

Nej, det är klart att det inte är, men man borde ju kunna samköra sådant så man slipper dessa incidenter. Inte första gången det händer heller. Tror inte hon förstod vad jag menade med det för hon såg ut som en mörtmun. Kan inte nån köra och hämta den åt dig då frågade hon?

-Nej, det är faktiskt ingen som kan det. Alla har inte en privat passopp. Så nu sitter man här utan medicin. Om jag orkade skulle jag ta mig nån annanstans och hämta den. Men jag orkar inte.

Beslut


Har funderat och funderat. Skrivit på "mitt" forum och bollat ideer med endosystrar. Har bestämt mig för att kontakta min kirurg på Sophiahemmet och få en "second opinion". Jag tycker det verkar så jäkla ologiskt att jag ska vänta först 3 månader för att se om den växer till sig och sen eventuellt ännu längre väntetid för att få en operation. Hur stor kan inte cystan hinna bli då? Jag är livrädd för att den blir för stor så att det inte räcker med en titthåls, utan att de blir tvungna att gå in och skära upp hela buken. Så var det sist. Kirurgen sa att ena cystan var för stor för att kunna ta ut den hel genom ett titthålsingrepp. Men tur i oturen så hade den spruckit innan operationen så det funkade med titthål. Men man kanske inte har samma "tur" den här gången... Vad göra? Jag ringer Sophia och frågar imorgon. Skulle kunna ringa redan idag men jag måste få förtränga och skjuta upp det här ett litet tag. Orkar inte riktigt ta itu med det nu. Vill inte in i den där karusellen igen. Men jag måste ju.

tisdag 15 april 2008

Jävla jävla skit

Nyss hemkommen från läkaren. Sammanfattningsvis kan man säga att jag har lyckats få hjälp på i alla fall 1 (en!) av de 5 punkterna. Jag har fått smärtstillande utskrivet. Jag har en ny cysta 3x3,5 cm, så att ta ut spiralen var ju knappast aktuellt. Högriskskydd visste han ingenting om och att allt är okej överlag kan man ju glömma nu som sagt... Angående cystan så skulle vi avvakta och se om den växer. Jag ska ringa om en ny tid om ungefär 2-3 månader, så om den har växt blir jag opererad i höst. Vilket jag tycker är idiotiskt. Klart den kommer att växa. Det är ju liksom det de gör. Växer. Sist växte den så ordentligt på 3 månader så att den sprack och kirurgen var tvungen att operera bort det mesta av äggstocken också. Och nu kommer jag alltså få vänta ett minimum av 4-5 månader... Såklart kom sedan rutinfrågan:
- Planerar du barn?
-Men fatta läget för helvete, barn är inte en behandlingsmetod!!! Hur ska man orka med ett barn när man dessutom inte knappt klarar av att ta sig igenom sitt eget liv?!?
Han frågade om jag hade ont och så? Hur jag klarar av jobbet? Jag svarade:
- Det har jag...
- Det klarar jag inte...
Jag jobbar på så länge jag orkar och sen sjukskriver jag mig med jämna mellanrum. Man är ju tvungen att klara det! Tvungen att orka! Varför frågar de ens??? Tror människan att jag gråter bara för att jag är lite ledsen? Lat? Psykotisk? Ja inte fan vet jag? Men jag vet i alla fall att om jag var läkare och hade en patient som är så svindlande nära vansinnets och utmattningens brant, som dansar pardans med smärtan, som bara väntar på att få dra ner rullgardinen för gott så skulle jag se det! Inte skriva ut en burk ****** och skicka hem patienten med ett käckt:
- ring om 3 månader.
Vad krävs för att bli sjukskriven för magsmärtorna egentligen?
Att man kommer in med tarmarna i en påse och häller upp på bordet?


Till läkaren idag..


Usch. Jag ska till gyn idag. Fasar faktiskt. Hade gett upp det där med läkarbesök för det känns så tröstlöst. Samma visa, om och om igen. Varför ska man dit liksom? Men sen tjatade och tjatade en väninna på mig att åka in. Hon tror att jag visst kan få hjälp. Hon erbjöd sig till och med att följa med mig. Men nu är hon bortrest och här sitter jag med ett inbokat läkarbesök som jag inte ens vill uppleva. :-(

Vad jag ska försöka få hjälp med idag är i alla fall följande:



1) Kontrollera så jag inte har fått nya cystor (misstänker det)
2) Ta ut leonovan (Misstänker att den kan ha del i smärtorna, värt att pröva i alla fall)
3) Få smärtstillande utskrivet
4) Få hjälp med att få nytt högriskskydd
5) Kolla att allt är okej överlag


Det enda intressanta med detta är att jag nu har skrivet "svart på vitt" vad jag vill ha gjort i förväg och kan få göra en uppdatering efteråt om hur det gått. Ska nästan bli lite intressant att få se hur det går. Ska vara där klockan 14.30

Vill inte.

måndag 14 april 2008

Angående alla "modeller" på nätet


Idag har jag surfat runt på lite metrobloggar. Tonårsbloggar. Ganska intressant. Och framförallt skrämmande. Har desssa stackars förvirrade tonåringar inga föräldrar?

De är så jävla naiva!


- "Nån kontaktade mig på MSN och ville att jag skulle bli modell?"

- "Jag har skickat in bilder till en argentur (lägg märke till stavningen) som söker nakenmodeller"

- "Nån ringde på min mobil och frågade om jag kunde ställa upp på en fotografering..."


Ledsen att låta negativ tjejer, men det är inte så det går till när seriösa agenturer raggar modeller. Speciellt inte när ni är minderåriga. Då kontaktar de era föräldrar först. Tror knappast en seriös fotograf tar lättklädda bilder på en 14 åring...

Som sagt, var är föräldrarna? När jag var 14 var jag inte ens hälften så urblåst. Det fanns vuxna i min närhet som förklarade sånt för mig. Som varnade mig. Nu verkar det som att dessa stackars förvirrade ungar lever sitt eget liv på nätet. I flickrummet där de sitter framför webcamen och visar upp sig för "modefotografer". Ja herrejösses... Vad kan man säga? Det var bättre förr? :-d


lördag 12 april 2008

Rotfyllning


Deb 22:a ska jag rotfylla min ena tand :-(

Får trösta mig med att det "bara" var ena tanden som det behövdes på. Usch. Undrar hur ont det gör? Är bakis idag. Det gör också ont. I huvet. Straffet för att man skulle ut och busa hela natten igår. Orkar inte blogga nåt. Påminner igen om namninsamlingen. Kika in. Skriv under. Skicka vidare.

torsdag 10 april 2008

Mer smärta, precis vad man behöver...




Ska till tandläkaren idag. Usch. Har två provisoriska lagningar som eventuellt kan resultera i rotfyllning. Fy fan. Hoppas på det bästa men tror att det är kört. Det ilar som sjutton i den ena tanden. Dessutom hatar jag bedövning... Så frågan är: kan man rotfylla utan bedövning? Min farsa har gjort det och säger att det var ok. Får hoppas på att den höga smärttröskeln gått i arv. Blääääähhhh...


Tror i och för sig inte att det blir nån lagning idag, ska bara kolla. Är just nu så trött på smärta så tandläkaren känns extra tungt. Men man får försöka se det positiva i det. Kanske kroppen utsöndrar så mycket endorfiner att magsmärtorna ger med sig?


*flinar*

onsdag 9 april 2008

Jag vet ju bäst själv...

Vad jag blir piggare av. Jag tog en dag ledigt från jobbet. Har sovit 2 timmar extra nu. Sen har jag varit och fikat med en vän. Skönt att komma ut lite. Min värk har på senaste tiden ändrat karaktär. Det sticker som nålar i underlivet/benen hela tiden, varje steg jag tar. Inget nytt med kronisk smärta men den har ändrat karaktär. Sen om det är bra eller dåligt återstår att se. Jävligt jobbigt är det i alla fall. Ska snart åka in till stan en sväng. Inte för att jag orkar egentligen men jag måste. Har ett möte som inte går att ställa in inbokat.

tisdag 8 april 2008

Gå på teater...


Så blir du piggare!
Det rådet fick jag häromdan av en arbetskamrat.
Ja, det hjälper ju säkert...
Han menade på att om man gör saker blir man piggare. Och det stämmer ju säkert. Om man till exempel lider av en depression.
Problemet är inte att jag är trött för att jag har tråkigt. Snarare att jag har tråkigt för att jag är trött. Har just kommit hem från jobbet. Det enda jag vill göra är duscha och ta på mig nattmössan och hoppa i säng. Inte för att jag tycker det är kul, utan för att det är vad jag orkar efter en arbetsdag. Mitt sociala liv har varit lidande i åratal nu. Det blir inte bättre. Det blir värre...
Vad jag skulle vilja göra när jag kommer hem är att duscha, byta om och sminka upp mig. Kanske gå och ta en fika med nån polare. Åka in till stan. Shoppa. Och så vidare.
Vad jag orkar göra är en helt annan sak. Tyvärr.

måndag 7 april 2008

Brev från en överlevare...

Måndag igen. Trött, trött, trött. Hur ska man orka leva och arbeta med denna ständiga värk? Jag förstår verkligen inte det länge. Den tar all energi ifrån mig. Jag är som levande död. Har inga känslor. Inga funderingar. Ingen framåtanda. Bara jobba. Ha ont. Sova. Orkar inte blogga heller så jag "fuskar" lite idag :-D


Hittade detta fina brev från en av våra endohjältinnor när jag surfade runt på nätet. Det är så himla bra skrivet så jag är bara tvungen att publicera det här. :-)


This document, originally authored in 1997, has been distributed around the world. It has been translated into other languages; shared extensively in patient communities; read to the crowd on the steps of the Lincoln Memorial in Washington, DC at the first annual EndoWalk for Awareness; been given to families, physicians, caregivers, spouses, friends and even government officials; and it is currently used by patient advocacy organizations in the US, Europe and Australia to facilitate their efforts at raising awareness and validating those who live with the disease. The Letter is provided here to give you a better understanding of what it is like to live with a chronic, painful illness that is under treated, under diagnosed and widely misunderstood by society at large. More importantly, this letter is for all the Endosisters around the world who hold their heads high everyday, in spite of Endometriosis.



Dear Parents, Partners, Friends, Families, Employers & Doctors:
We have spent the last years of our lives apologizing for being stricken with a disease we did nothing to contract, and we can do it no longer. We are asking - again - for your understanding. We are not responsible for not living up to your expectations the way you think we should. What you seem to fail to realize, is that you are just as much a part of the cycle of the disease as we are, because you are not getting the whole of our person and our capabilities.
We are not "lazy," we are not "whiners," we do not make the pain up "in our heads."
We have Endometriosis.
We know that we look healthy on the outside, and that is sometimes harder to accept than if we exhibited the disease in our every day appearance. What you don't see is what our organs look like on the inside, and you don't see what living with it has done to our emotional well-being.
When we call in sick, it's not because we need a mental health day or to "go shopping." It's because we can't get out of bed from the pain. Do you think we like letting our careers suffer? Would it be easier for you to understand if we said we had cancer and looked the part?
When we get emotional and cry at the seemingly silliest things, or get angry for even less reason, it's not because we are "flaky women." It is because we are taking drug therapies to stall this incurable disease, or perhaps it's because we have come close to the breaking point after dealing day in and day out with the pain for which there is no defined cause or absolute cure.
When we can't have intimate relations with our partners, it is not because we don't love you or want to. It's because we can't. It hurts too much. And we aren't feeling real attractive right now.
When you, our parents, can't understand that since you are healthy, we should be too, but aren't - try harder. We don't understand it either. We need your support more than anyone's.
When we can't go to family gatherings or accept social invitations, it's not because we don't wish to share in your fun. It's because we feel like pariahs. You are all having such a nice time with your children and loved ones - we can't remember the last time we had a nice time, or the last time we were pain-free. We can't have a nice time with our children (some of us), because we were robbed of that chance before we were old enough to even care about having them in the first place. Do you think we need to be reminded of our battle with infertility by watching you and your babies? Or for those of us who were blessed enough to be able to conceive, do you think we want a constant reminder that we never feel well enough to spend enough quality time with our children, or worse - that we might have passed this disease down through our genetics onto our daughters?
When you married us, you didn't know that we meant the "in sickness and in health" part literally, did you? We bet you were counting on at least a 50/50 split of that combination, rather than the 90/10 ratio you got. You are our caretakers, the ones who drive us to and from our doctors, countless surgeries, and emergency room visits. You are the ones who hear us crying in the night and see us break down during the day. You are the ones who wait on us hand and foot after surgery. You are the ones that go for months on end without sharing our beds with us. You are the ones that deal with our infertility right along with us. We strike out at you when we are hurting and angry, and you take it in stride. You are perhaps bigger victims of Endometriosis than even we are. You are appreciated more than words can ever say.
Don't give up on us now.
As a medical professional, we are coming to you for help. We are asking you to do the job you were trained to do and ease our suffering. We do not need you to tell us that we are imagining the excruciating pain we live in, or worse yet, that it is "normal for a woman to hurt." Keep up with your research, find the cause of this disease and better yet, find a cure! Stop taking the easy way out and drugging us into oblivion so that we will quiet down. We want answers and it is your job to provide them. You were the ones that took the oath to heal - why do we have to try to do your job? Do you understand what it means when we tell you that we literally can no longer live a normal life and care for ourselves and our families? We're not drug seeking; we're answer seeking.
Are you not up to the challenge to find the answers?
To those we have called friends all our lives, why have you deserted us when we needed your compassion and understanding the most? Do you see the selfishness of your actions? When we can't get together with you, it's not because we don't like you or we don't care - it's because we are no longer capable of enjoying healthy leisure time. Our minds are consumed with our next doctor's appointments, what surgery we are going to have next, and why we feel so sick all the time. This is not about you - it never was and it never will be. It is about us. Please try to remember what the term "friend" means.
Try to walk one minute in our shoes. We have fought a war for the better part of our years. We are faced daily with physical pains we can't understand and mental anguish we can barely cope with some days. We face a society daily that doesn't even know the word "Endometriosis," much less the ramifications of living with the disease. We have to face uneducated and unsympathetic doctors who tell us "it's all in your head", and "have a hysterectomy, it will cure you", or "get pregnant, it will cure you", when we know that it won't and have been dealing with infertility for the last however many years. Can't you see that?
We have to fight to get medical treatment that insurance companies don't deem necessary, or worse, we deplete our savings because aren't able to obtain proper care unless we pay for it ourselves and travel thousands of miles to the rare specialists that are few and far between. We have to have surgery after surgery and subject ourselves to horrific medications just to be able to get out of bed in the morning. This is not a conscious choice we made, it was the hand we were dealt. It is enough of a war we wage just to try and live with some modicum of normalcy - don't make it harder on us by not seeing the reasons why.
Endometriosis is a disease that affects all of us.
Take the time to learn about it and understand. If you can do that, and you can join us in the battle for a cure, then we can one day return to our old selves and live a normal, pain-free life. We can have healthy relationships with our loved ones. We can stop taking the painkillers that numb our suffering to a degree and become part of the living again.
Please don't judge us and declare that we are all the things we are not - until you have lived with this disease ravaging your mind and body, you cannot speak on it.
Whatever doesn't kill us makes us stronger, someone once said. While Endometriosis may not kill our physical body, it tries like hell to kill our spirit. It tries to kill every hope and dream we ever had of doing the things that make us happy. All of us are out here searching for a cure to put an end to the disease...and we are holding our heads high in spite of Endometriosis and fighting it every single day. We are asking you to take part in that battle and work with us beating it. Wouldn't it be nice to have back the daughter, wife, friend or loved one you once knew?
Think about it.
~The Sentiments of Millions of Endometriosis Survivors Around the World~




REPRINTS/PERMISSIONS: Many members of the Endometriosis community have expressed how much this Letter has touched you and how you would like to send copies off to your families, loved ones, doctors, employers, etc. Please feel free to do so. This Letter is for all those with Endometriosis, and I hope it will help you in making those around you understand what we go through. All I ask is that you A) keep the Letter intact and B) include the copyright information. Please also drop me an email letting me know of your intentions. A PDF VERSION IS ALSO AVAILABLE UPON REQUEST FOR THOSE WHO WISH TO PRINT AND DISTRIBUTE IT. REQUEST YOUR COPY BY EMAILING Heather@EndoCenter.org AND REFERENCING ".PDF VERSION."

Important Notice from Author: This original work of authorship is protected under the Copyright Laws of the United States [Title 17, U.S. Code]. Unfortunately, some people have been copying this Letter and posting it on various websites without permission, without credit, and without notice of copyright. Not only is this practice discourteous, plagiarism is also illegal. If you notice this Letter posted to a website, forum or any other page without credit or notice of copyright, the site/source does not have my permission to use this work. Of further note -- simply changing a word or paragraph of the Letter and then signing your name to the amended version does NOT make it your work, nor do you have permission to amend this Letter in any way. If you are aware of anyone engaging in this practice, please contact me immediately so that appropriate action can be taken. Thank you.




Och som ni ser i slutet, detta brev får ej spridas/föras vidare hur som helst utan följ reglerna. Brevet finns även översatt på svenska för latmaskar :-p: http://www.hcgresources.com/swedish.html


fredag 4 april 2008

Och fortsätter...

Hittade just ännu en blogg som skriver om namninsamlingen: http://www.poeten.se/irene/manskligt/namninsamling-ta-endometrios-pa-allvar.htm
Tack!
*superglad*

Namninsamlingen fortsätter...


Skrev i inlägget innan om hur glad jag är att det är fler tjejer som engagerar sig i insamlingen.
Nu har ytterligare en till länkat den. Nämligen: http://jeanettewallin.blogg.se/ Stort tack till dig också! Sen när jag läste kommentarerna på hennes blogg så hittade jag ytterligare en tjej som skrivit under och länkar på sin blogg: http://girrlworld.blogspot.com/ You go girls! :-D
Kanske blir det så många underskrifter som man hoppats på i slutändan. Även om ingenting händer så har vi i alla fall visat att vi finns.
*glad*
Och för er som inte redan fattat det: namninsamlingen finns på: http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=2580
Obs! Efter man skrivit under kommer ett mail tillbaka som man ska bekräfta. Detta är för att godkänna sin underskrift så ingen kan skriva flera olika namn på måfå.

Namninsamlingen

Äntligen börjar det röra sig framåt på namninsamlingen :-)
Vi är i skrivande stund uppe i 219 namn. Ett stort tack till alla er som skriver under och hjälper till att sprida den. Ett särskilt tack vill jag ge till "Den rosa tjejens tankar om livet och annat" på http://mina-tankar.bloggagratis.se/ som hjälpt till genom att skriva om den på sin blogg, maila ut den m.m.
Gör det du också! Här är länken: http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=2580
Jag har varit väldigt sjuk sen jag skrev sist så det är därför jag inte varit här och tjatat på ett tag. Har bara "orkat" jobba och sova. Inte för att jag orkar jobba men ändå :-(

onsdag 2 april 2008

Ont. Ont. Ont.


Fick jätteont på väg till jobbet idag. Sen eskalerade det bara. Magen sväller upp som en ballong (jippi!) och jag får djävulska smärtor. Att ligga ner känns om enda alternativet, men lite svårt på jobbet... När jag står upp känns det som att "trycket" på magen ökar. Sitta ska vi bara inte tala om, då drar man ju upp benen i riktning mot magen och det blir ännu värre. Jag lyckades tack och lov få en dag ledigt så jag kunde gå hem. Så man slipper ju karensen i alla fall. Förutsatt att attacken går över, så att jag kan jobba imorgon. Fan vad tröstlöst det känns. Jag vill ju jobba, jag vill ju vara frisk. Hatar det här. Hatar gliringarna. I mina mörkaste stunder kan jag önska att en del fick känna på min smärta när den är som värst. Det skulle räcka med en gång. Sen skulle man nog slippa gliringar... Fan, vad jag skulle garva.
Skulle säga att jag just nu ligger på en 8:a på smärtskalan. (Och nej det är inte lätt att blogga just nu, och ja, jag borde gå och lägga mig)
På sistone har jag haft väldigt mycket problem. Misstänker att jag har cystor igen. Hoppas på att det är gulkkroppscystor i så fall. Det har jag haft förut och de har försvunnit eller spruckit på egen hand, utan problem. Förutom smärtan då. Men man slipper ju operation i alla fall.

tisdag 1 april 2008

Gnälligt idag

Ska snart till gyn igen och kolla upp mig. :-(
Usch. Fasar faktiskt. Känns på nåt sätt så meningslöst. Massa dravel. Mediciner. Spark i röven ut därifrån. Och sen börjar helvetet om igen...
Jobba - sova - jobba.
Vad jag vill få ut av läkarbesöket:
  1. Kontrollera så jag inte har fått nya cystor (misstänker det)
  2. Ta ut leonovan (Misstänker att den kan ha del i smärtorna, värt att pröva i alla fall)
  3. Få smärtstillande utskrivet
  4. Få hjälp med att få nytt högriskskydd
  5. Kolla att allt är okej överlag

Jag får väl återkomma med en rapport när jag har varit där. Vad jag egentligen vill och behöver är en sjukskrivning. Ett break. Jag går på knäna här. Men det ser dom inte. Jag vet faktiskt inte vad som krävs för att få något sådant. Jag har tappat allt hopp om den typen av "hjälp". Vid ett tillfälle hade jag så kraftiga smärtor att det var med nöd och näppe jag klarade av ultraljudsundersökningen. Avböjde att sätta mig ner efteråt p.g.a smärtorna. När man då står där likblek, skakig och ser ut som man fått ett rödglödgat spett upp i arslet, borde det inte vara en naturlig fråga från läkaren att komma med: -Klarar du verkligen av att jobba i det där skicket? Ja, vad vet jag. Jag är ju ingen doktor. Den gången blev jag hemskickad med ett recept på Orudis. Vad kan man säga om dom sammanfattningsvis? De hjälpte inte.